viktorrosdahl ( @ ) hotmail ( . ) com
Upcoming:
Solo presentation opening at Galleri Arnstedt May 29th 2021

Inauguration show at Ravinen,Norrvikens konsthall
Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma; Drömmare söder om Hallandsåsen
Curated by Gertrud Sandqvist 15/8-15/10

A public commision for Växjö kommun/nya stads och stationshus-Inauguration in 2021

a show at Thomas Henrikssons kunsthalle in Berlin opening 2021

A group show with painters from Malmö at Ljungbergmuséet 2021



Links:
cv 2021

Text av Thomas Millroth november 2020:

 

Visst är bergsmassiv vilsamma vyer genom sin stillsamma väldighet. Inte konstigt att de spritts i mängder som populära oljetryck under 1900-talet. Statiska, stillastående, oåtkomliga, ungefär som Gud. Men själva motivet kan tvärtom vara något helt annat. Det är som alltid en fråga om blick och blick. Då Viktor Rosdahl målar Mont Blanc-massivet vibrerar duken av ljus. Det smärtar i ögonen på ett sätt som inte riktigt rimmar med det vilsamma, meditativa. Arketypen i genren gjordes på 1840-talet av fransmannen Théodore Rousseau. Då han målade Mont Blanc var det en trakt dit han flytt från den framväxande industrialismens och kapitalismens råhet. Och då vi ser verket i dag gäller det att hålla blicken på det som liknar orörd idyll, för den var sannerligen hotad då. Inte undra på att Rousseau gärna fäste sig vid olika träds personligheter. Det var sista resten av den europeiska urskogen, som han upplevde. Idag är Mont Blanc-bilden något mycket mer än ett överlägset måleri; här upplever vi de sista årtiondena av en uråldrig vildmark på väg att skövlas. Men inte är det väl detta Rosdahl skildrar?

Naturligtvis inte exakt, men våldet lurar under ytan. Eftersom just samma motiv av Rosdahl – ”Landskap med revor” – är omslag till nobelpristagaren Louise Glücks ”Averno” (Rámus, 2017) passar det ovanligt bra att citera ur hennes bok:

Sommar efter sommar har tagit slut

balsam efter våld:

det hjälper mig inte

att hjälpa mig nu;

våldet har förändrat mig.

 

Gryning. De låga kullarna lyser

ockra och eld, till och med fälten lyser.

Jag vet vad jag ser; som kunde vara

augustisolen, återbördar

allt som togs bort –

 

Landskapet talar om förlust – en parallell till allt det våld som också är dess bakgrund – eller underjord om ni så vill.

Till saken hör att antikens mytologi hjälper oss att förstå den här dialektiken mellan skönhet och förödelse. Berget Averno – både i Glücks och Rosdahls varianter – är ju nedgången till Hades, underjorden.

Rosdahls sårighet får mig att tänka på Peter Weiss, som med personlig frenesi rev upp Europas historia i skådespel och böcker. Som målare gestaltade han på 1930-talet ett helvetiskt myller av flykt, fascism och krig. Splittren från världen skar in i jaget med samma kraft som hos Rosdahl. Mycket försvinner i kaos, men frågorna är kvar. Weiss skrev i Diagnos: ”Ett enda ögonblick såg jag det dunkla mönstret i dessa spår.”

Som sagt, under ytan rör sig våldets krafter. Och just den artificiella ytan har Rosdahl gärna betonat med blanklack. Eller skruvat åt med svartvita visioner. Men det är viktigt att komma ihåg att detta inte har något med förgängelse att göra: här finns en tydlig radikal linje. Till exempel Weiss  trilogi ”Motståndets estetik” där det förflutna är motgift till samtidens blanka ogenomträngliga yta. Han sökte efter outlösta krafter. Ungefär så ser jag Rosdahls vyer.

De låter sig knappast sammanfattas som en stil (realism till exempel). Rosdahl väljer efter tillfälle olika uttryckssätt, ibland i samma målning.

Språnget från kaotisk gatukamp till svindlande natur kan verka abrupt. Men i min fantasi går det att binda samman de båda ytterligheterna. Tänk om det är just de där upptäcktsresandena, bergsklättrarna och naturerörvrarna som också lagt beslag på mer än vandringslederna. Då ser vi ju två sidor av samma kaotiska gatukamp och desperata utbrott. Känslan av hot dröjer kvar. Laddningen i landskapen är stor och motsägelsefull för den som tar sig den nödvändiga tiden att genomströva målningarna. Brinnande bildäck kan verka mer dramatiska än snövidder. Men där bedrar vi oss. En ekonomisk, samhällelig, politisk rörelse skapar otåliga vibrationer i tillvaron. Ungefär som att en vulkans krater förmår mer än att vara ett pittoreskt motiv. Tystnaden är så väldig att den känns som ett snapshot av sekunderna efter slutet. I Rosdahls alltmer varierade berättelser finns betydelser i de minsta detaljerna. Och så måste det ju vara. I ”Porträtt av en vulkan” har han målat marken med korta, torra penselstråk, som skaver i ögonen så det känns som att gå på vassa lavastenar. I ”Vår kultur” dyker ett par turister upp, som han lånat från en målning av Dick Bengtsson. De två överrumplas här av meningslösheter, aggressiv musik, organiska former och auktoritära tankesystem. Litet generade över upplevelsen sänker de blicken och behåller hattarna på. Det verkar säkrast så. En del av svensk konsthistoria från en ovanligt frihetlig och fruktbar period ekar i Rosdahls målningar. Det är inte en tillfällighet.

Det är något så enkelt som visioner och utopier som lockar. Då vi numera vant oss vid dagsrapporter och konsten liksom gärna ska sammanfalla med det vi för tillfället kallar verklighet; fast egentligen är ju uppgiften att ifrågasätta, plocka isär och undersöka just denna verklighet, inte att bespegla den. Det är på det sättet jag upplever det explosiva hos Rosdahl; oron rister också i de mest vidunderliga vyer. Jag ser dem som ett slags förflyttningar av begrepp, syner, utopier och minnen. Han låter dessa skärvor flyta omkring, bilda nya landskap, glida isär och blotta andra skeenden. Våldet finns alltid under precis som dödsriket obönhörligt är förutsättningen för Averno. Jag kommer också att tänka på flera sådana målningar eller konstruktioner av Rosdahl. 2014 gjorde han ”Migration”, som i ett slags spiralartade rörelser uppåt, neråt, utåt spränger varje försök till gränsdragning. Det är splittrat, men bitarna söker sig mot varandra och andra. På så vis skulle jag med viss överdrift kunna kalla de storslagna landskapen för ett slags provisoriska reparationer; så som måleri och konst kan ta sig an världen. Genom att glutta i antikens föreställningar, påminna om den fackliga historiska kampen. För att nämna ett par exempel som ju är något helt annat än att stanna upp vid dagens rapporter.  

Formuleringen, tilltalet, är viktiga; titta nu hur han målar. I förgrunden till  ”Beyond here lies nothing” ligger ett spontanistiskt färgfält som för att visa att det handlar om sätt att se, sätt att läsa sin blick. Abstraktion och illusion hör ihop. Det är som om han dissade de gångbara dikotomier som förr liksom nu försöker förklara världen. Konsten undersöker, den är ju en struktur som visserligen befinner sig utanför verkligheten men den tränger under ytan för att förstå känslor, tankar, idéer, drömmar. Den finlandssvenske poeten Gösta Ågren har skrivit att ”verkligheten är blodig av innehåll / men den saknar form”. Det är så jag alltid har sett Rosdahls väldiga målade vyer, former som antyder dolda stigar, ingångar till underjorden och våldsamma sociala strukturer.

Jag tycker det är intressant att gissa hur han vänder och vrider på sina bilder. Som sagt var, penseldragen i landskapen saknar all högtidlighet, de rafsar och river precis så långt Rosdahl kan gå utan att förlora motivet ur sikte. Och om jag tänker på kollagen får jag intrycket att motiven, bilderna, formuleringarna rivs upp om och om igen för att sedan provisoriskt fogas samman. Som för att pröva. Illusionen bryts för att abstraktionen med många glipor att fylla i. Mellan bitarna uppstår ett slags kratrar eller tomma vägar som för mig förvandlas till sprickor. Det blir i min fantasi sinnebilder för hur han finner aningar i motiven som inte direkt märks på ytan men känns desto mer.

Så cirklar han kring sina egna verk för att så att säga se igenom dem; inga ytor är opaka, allt är på sitt vis genomsiktligt. Sprickor, håligheter, hemligheter drar genom städer och natur. Ställvis är många motiv utplånade av bländande former.

Det är ur det formlösa, upplösta, trasig, han vill skapa sammanhang. Ett ständigt pågående reparationsarbete.

 

Thomas Millroth

 

Text by Cecilia Widenheim autumn 2008

 

Viktor Rosdahl was born in 1980 and lives and works in Malmö. He studied at the Malmö Art Academy and at the Royal College of Art in Stockholm and graduated in 2007. He has received fellowship grants and awards from the Edstrandska Foundation, the Maria Bonnier Dahlin Foundation and from the Swedish National Arts Council. His paintings and sculptures has been presented in numerous institutional contexts at; Hannover Kunstverein, Lunds konsthall, Moderna Muséet, GIBCA Röda Sten, Bonniers Konsthall, Ystad Art Museum, Tensta konsthall, CAC Vilnius and displayed in solo shows at Johan Berggren Gallery, Galleri Thomassen, Bollnäs museum and konsthall, Christian Larsen, Galleri Arnstedt, Galleri Ping-pong and at the Ljungbergs Art Museum.

Viktor Rosdahl is a painter who has been acknowledged for his dark, often furious, portrayals of industrialism and contemporary society from an underdog perspective.

“Viktor Rosdahl’s paintings seems to thrive in the most unexpected situations – in the hole in a broken table top from Ikea, in a shower curtain or a damp-damaged tarpaulin. Out of soot-blackened, deserted industrial landscapes the old-master-like paintings emerge bearing titles such as Wedding Night at SKF, My years as a soccer wife and Landing/Shelter for Aniara. In the borderland between the personal and the political a much-longed-for landing site is prepared for the wandering spaceship of the dream of the welfare state.”

 

Cecilia Widenheim, Director of IASPIS (2008)

 

 

A short text about thoughts on my artistic practice and research

My point of departure for a work is likely translated into being subtly triggered by an image and not understanding why. May it be from the news, internet, art or general history, popular culture, a book cover, a political pamphlets peculiar graphic design, a certain LP sleeve or from my own photo archive, collected through walks in streets, mountains, attending demonstrations and so on.

Often it’s a process that stretch over a longer period of time. It can be images that I experience as depicting or illustrating a political reality from a perspective that I find captivating and/or can relate to, and if it keeps reflecting this back to me and popping up in my mind, I go further and examine it through painting it and thus studying and reflecting over it for a longer period of time.

The ambiguity facing an image, painted or not, is what drives me onwards. There can be elements of attraction towards the narrative and history imbedded in the image. This can provoke a sense of disgust at the same time. If I somehow feel it is “forbidden” or just shameful or banal for me to just think about painting it, as for example can be the case for me of images of Anne Frank gazing at us through the decades from her writing-desk, a landscape image from the Himalayas, a poster of swarming Orchs from the 90:s (saved from my big brothers room), a political monument of a soviet partisan holding a riffle towards the sky or an old bronze monument of Hjalmar Branting (Chairman of the Swedish Social Democratic party 1907 to 1925),

To draw these images in charcoal or ink on a wall, to paint them in oil on both found, bought or house produced surfaces, to rearrange them in collages or mix them up in contrast with each other to build a new, perhaps emphasized or juxta positioned narrative, where the faschination of the underlying experienced ambiguity of the image hopefully is reshaped. The material exploration is expanding as some motifs and threads of story reappear.

 

Viktor Rosdahl Malmö 2020

 
Solo shows at Christian Larsen Gallery:
1, 2, 3, 4
Solo and duo shows at Johan Berggren Gallery:

>>, >>, >>

Viktor-Rosdahl-svensk-cv

Comments are closed.