Contributed with a text to the opening of an exhibition and a book about Vera Frisén at Sturegatan 24
c/o Sothebys
curated by
Ebba de Faire and Joakim Ödlund.
Open 17-29 November 2020
Read it here (swedish only):
Viktor Rosdahl
Konstnär
Under myrar och ovanför åsar
Det hör till i sådana här texter att samlikna konstnären som det skrivs om med annan konst, exempelvis generationskamrater, eller konstnärer med liknande motiv. Jag skulle kunna tänka på Helmer Osslunds glödande mark, fast här är det kalixhimlen och dess spegling i sjön som är i brand, på Eve Erikssons känsliga maskulina porträtt, Gunnar Widforss ökenseglatser, eller för all del tidiga Karin Mamma Anderssons gestalter ur daggvåta myrar. Det ogenomträngliga som stannar kvar i oss och har överlevt. Det som retar eller talar till något inom oss som vi upplevt men inte kan sätta fingret på.
Vera Friséns landskap är mättade och stilla. Ödsliga kanske.
Varför har hon målat dem?
Frågan känns i det närmaste plump.
Jag läser det som att hon varit drabbad av naturens skönhet och skiftningar. Det är små format. Ofta har hon krupit på alla fyra. Jag föreställer mig känslan av vått gräs, ibland torrt som sticker mot låren genom byxorna. På magen låg Vera Frisén och blickade ut och målade. Motiven i målningarna är ofta återkommande, men ur olika ljus och från en liten annan synvinkel.
Det är så anspråkslöst att jag direkt tappar garden.
Målningarna har överlevt och kan visas på detta sätt för att de länge varit samlade inom släkten.
Att få se dem samlade i en soloutställning lämnar en stillsam vacker efterklang av vad som kanske kan vara något ogripbart.
I Vera Friséns bortvändhet, finner jag stor harmoni och förståelse, något som kan liknas vid den sinnesro som skänks oss av naturen. Så litet och stort på samma gång. Våra möten, all kommunikation, allt vi tar oss för, så fjuttigt jämfört med allt det oändligt stora som vi upplever inuti oss, själva och liggandes på mage spanandes ut över en sjö och en ås.
Färgen i landskapen är ofta applicerad i mättade lager. Det antyder något. Som att hon var mer slösande. Mer fri. Mer i nuet. Mer obrydd kanske, eller var hon högst medveten om det och ville göra motstånd? Mot ett annat tidstypiskt, torrt och sparsamt reducerat måleri? Vått i vått tecknar sig tallarnas trädkronor mot en mjuk norrlandsguldig himmel. De känns överraskande fräscha och mer likt hur många av oss målar idag. Eller bara svåra att tidsbestämma.
Det generösa i det måleriska är också på ett annat plan, att hon litar på oss och sig själv som målare. På att hennes upplevelse finns gestaltad där att se och ta del av. Utan tillägg. Utan uppdiktande. Varför ville hon ej dela med sig av detta? Kanske var det bättre såhär. Kanske är det hon som visar oss vägen. Ett rikt liv, ett givande liv, ett liv fyllt av upplevelser och studier, men som man bara helt Thåströmskt inte delar med sig av. Ett tillbakadraget liv, fast fyllt med pukor och trumpeter, mellan ögat, hjärnan och penseln.
I ackompanjemang med landskapsmålningarna över fjäll och myrar finns en serie gåtfulla porträtt av hennes vän Evas syster Ann-Marie Rundlöf. Ögonen blickar mot mig intensivt. Kulören är mer dämpad och återhållsam. I kontrast mot vad som framträder som en vital och egensinnig person.
Det verkar finnas något ömt och milt över dessa målningar, samtidigt något annat; en blandning av kärleksfull, kamratlig intimitet och förtroende, för vill hon ens bli avmålad?
Vilket slags rum öppnar upp sig framför oss?
Jag hör avlägset kaffekoppsskrammel och dämpat skratt. Något genant och uppriktigt. Som möter konstnärens kyliga och avskalande seende. Som från en annan värld har hon kommit hit och återkommande besökt denna person, sett något där och som en hemlighet som bara hon kan förstå, låter hon oss glimta in i något av vad hon ser genom sina ögon. Men vad döljer sig i fascinationen inför subjektet? Genom åren kan ett sådant utmejslat porträtt stirra på en från väggen. Men de här har inte samma uppfordrande blick som hos en äldre potentat, utan en annan, som påminner oss om våra svagheter, våra drömmar, livliga animerade stunder.
Vårt ibland högljudda skratt ibland vänner och familj, vår älskandes kind i gryningen.
.
Photo: Ari Luostarinen
Photo: Ari Luostarinen
Photo: Ari Luostarinen
Photo: Ari Luostarinen
Photo: Ari Luostarinen
